————————————————-
Satt och fnulade lite över en kopp kaffe över detta med människor som kan vara så uppslukade av sin telefon. Så de inte ser bussar, spårvagnar, bilar, andra människor. Det känns som de som lever sitt liv genom en telefon glömmer av konsten att uttrycka sig så andra förstår. Råkar själv ut kontant. Att en historia är så självklar för mig som berättar den. Så att den som lyssnar. Som inte vet alla fördetaljer. Att historien helt plötsligt blir alldeles obegripbar. Och hur kan man då lära sig att uttrycka sig på ett sådant sätt så att den jag talar med förstår till 100% hur det är att vara jag. Eller till 100% förstå vad jag försöker förklara…
Vet inte.. Men tror en del av ingredienserna är insikten att man lär sig saker hela livet. Att mycket kan bli rent av komiskt. Men det är först att prova som lärdomar kan göraa. Eller hur man inte skall göra.. 🙂
Ta hand om där ute i solskenet…