Människor är konstiga

Hej igen dagboken. Sitter här och fnular över livet i allmänhet och inser att jag är lyckligt lottad över att som liten få sitta kring ett matbord ute på landet. Regelbundet kunna få samtala om allt mellan himmel och jord med människor från alla jordens hörn och yrken.

Med en sådan bakgrund känns det konstigt idag som att lita på hur andra tycker och tänker med följande uttryck på sociala medier. Att det läggs så mycket tyckande och tänkande på hur vissa människor uttrycker sig via text och tal på facebook. Hur tjejer ibland bara lyssnar på andra tjejer som har som andemening att män är konstiga för att män är män. Hur lätt det är att utgå från vad någon av samma kön tycker och tänker i stället för att fråga och våga tänka själv.

Såg en Batman film för att par år sedan och det finns en scen där Batman sitter på ett räcke och pratar med Rachel. Där han säger meningen att ”Vad du gör som person definierar vem du är som person. Försöker leva efter detta som person. Men balansgången att ställa upp för omgivningen och bli utnyttjad är en hårfin balansgång. Något jag jobbat med varje dag är att uppskatta de personer kring mig för vilka de är. Men ibland så är det lätt att bli paff att vissa undervärderar de handlingar som faktiskt görs utan i stället väger större vikt vad andra tycker, tänker, anser, tror… Människor är konstiga…

Relationer





…………………….
Det är inte lätt att vara man i en relation. Där vi är så olika i att kommunicera hur vi vill göra saker, varför. Där ett klassiskt scenario är att åka bil. Mannen tänker.. Maaat… Kvinnan tänker i en retorisk fråga till samtliga ”Vore det inte gott med mat nu?”. Sedan analyserar gensvaret som omgivningen ger i ord, mening, uttryck.

Lite generellt. Alla är vi unika individer.. Jag vet..
Men nu i den senaste relationen jag hade så råkade jag på följande scenario. Hon berättade väldigt fort vad andra killar gjort mot henne. Och det var ganska mycket. Så berättade att hur viktigt det är för mig att få någon form av gensvar. Tex. Att idag känns allt rätt. Gå inte hem. Saknar dig. Vi bodde / bor ganska nära varandra. Det kom aldrig.

Hon berättade också om sina drömmar. Något som jag försökte förverkliga under tiden vi var tillsammans. Men det var väl lite där som varningsklockorna började ringa. Hon hade alltid huvudvärk, migrän, kunde inte, kom med förklaringar att hon måste sova tidigt. Gick aldrig att hitta på något spontant. Knappt något som innebar något mer än mat, film, vara i hennes lägenhet. Jag fick höra i timmar att jag knullat andra. Att det var fel hur jag uttryckte mig. Att hon till och med irriterade sig på sättet jag sov. Plus mycket mer som inte är värt att skriva om. Då gjorde jag slut. För jag hade inte en enda anledning att stanna kvar.

Vet inte. Men det känns som vi alla har en dröm om hur vi vill hur livet skall bli. Vad som skall hända. Där kanske hemligheten att hitta någon som drömmer om nästan samma saker. Där vid första ögonblicket att det går att prata samma språk. Plus att det finns lite ”vi är ett par tid”. Där det är så ledsamt att vara tillsammans med någon. Där det känns som om hennes telefon och facebook status är viktigare än vad som händer här just nu. Att vara tillsammans. Vara i en relation. Skall ju betyda något speciellt. Vakna upp bredvid någon och känna sig, älskad, lycklig.

Vad jag vill komma till är att lyssna på den där inre rösten. Och gör det som känns bra. Här, just nu..